Men jag fick mina päron tillslut

Snö är för töntar, sa Joe och gick och handlade i fuskconverse i eftermiddagssolen. Dagen hade börjat med en miserabel morgon, det utspillda teet vid frukosten följdes av den pitoreska situationen då Joe tvangs plocka upp Bellas försyndelser med koppel, ett kylskåpssmidigt paket med kilramar och tavlor i en hand, medan den andra var upptagen med något helt annat. Detta medan en knökfull buss lugnt stannade bredvid för att bevittna äventyret.
Dagen fortsatte att vara grå. Visserligen är fiskpinnar den tredje mest mumsigaste kommunala lunchen man kan få (näst efter grön fiskgratäng och pannkaka), men hennes bubbla blev invarderad och morötterna var torra. Dock blev Joe uppmuntrad av att hela hennes lunchsällskap tillkännagav att de alla skulle vara förälskade i henne, om man korrigerade de sexuella tillhörigheterna och läggningarna runt bordet. Det mer komplicerat det där än man kan tro om man bara vågar dra upp sin heteronormativa jättenäsa ur den E294-haltiga brylépuddingen med ett fwopp.

(Nu med berättaren i första person)
Promenaden ner till Ica istället för till Friskis var i uppsåt att köpa lite päron i terapisyfte, då jag vandrar runt med den märkliga känslan av att gjort något som jag hela tiden visste var fundamentalt oundvikligt och bitterljuvt som att svälja medicin, med känslan av att ställt saker och ting på ändå i en fantasivärld som skulle vara rent ut sagt kriminell om grisar började flyga och den besannades. Trots fantasivärldens absurda hittepå om hur folk ser på mig, och att vissa saker är sånt man mentalt joxar ihop likt galna proffessorn under mp3fria hundpromenader, har jag en känsla av att ha gjort någon besviken. Och detta mina damer och herrar, är ett verk av en galning som älskar att vräka ur sig meningslösa monologer som ni kan sitta hemma och knåpa på när stickningen inte ger samma tillfredställelse som förr.