Oh happy day

Alright, vi kan säga som så att Sundsvalls unga kulturscen skrämmer slag på mig när de tror att jag hör till flocken, och jag antar att det blir värre när alla emotionella spänningar inte löses ut under hurtiga friskispass. Dock kan man alltid lätta lite på locket genom att spendera sin söndagmorgon i kyrkan och vicka sin lilla smäckra och nynna med i happy day, och trycka i sig en kolaruta på kyrkaffet. Mer snask blev det efter att ett dussin ungdomar drällt runt i vårt lilla kök för att överaska min årsfyllande bror med galet kreativ tårta, och vi andra som satt vid vuxenbordet fick oss också en liten hög av den magnifika skapelsen.

Sen. Äntligen. Genom snöstormen knatade jag och log så mina tänder blev alldeles snöiga, mot ett mål som inte besökts på nära två veckor. Faktum är att jag skuttade lite längs trottoarerna. Sen, var jag där, blöt som ett odjur och frusen som en liten daggkåpa i oktober, men det var ett glatt återseende med kära gamla friskis. För att jag inte skulle utsättas för frestelsen att ta ut mig totalt nosade jag reda på ett suspekt tantpass, man ska inte ha bråttom. Efter ett sånt här långvarigt uppehåll ska jag nog vänta lite mellan träningstillfällena. Tills typ imorgon.
Min glädjeyra dämpades dock något när jag insåg att min träningsoutfit var en aning osynkad, och att homogent tajt svart fick mig att känna mig som catwoman goes dready. Och med ett något smärre bystomfång tackochlov. Föresten, vad är grejen med superhjältar med e-kupa? Naturligtvis förstår jag det porriga, men stör mig på att det måste vara sjukt opraktiskt när man ska rädda världen eller springa nerför trappor.