Alfa omega, orsak och verkan, bundisar finns överallt och föregående inlägg följs ounvikligen av ett annat med parallell karaktär. Låt oss prata om flåset i mitt liv, friskis. (åh vad skönt tänker ni, ett inlägg som inte behandlar kroppsvätskor, men se fördelen med monologer och bloggars envägskommunikation är att jag inte stoppas av några rynkade näsor och höjda ögonbryn. Vänta ni bara.)
Det har hänt flertalet gånger att jag fått cred för mina skills att utföra friskerier, många av dessa komplimangers upphovsrättsägare menar att jag ser så himla glad ut, ja det ser minsann nästan ut som om jag dansar. På det vill jag svara att jag faktiskt sjunger också.
Trots att jag förutom på friskis dansar mest ensam på mitt rum (jag har ännu inte förstått att vi flyttat ut från skogen och bör lära mig hur persienner funkar, men jag bjuder grannarna på det), när jag diskar och med hunden i köket, så bor det en liten dansare i den här långa barbiebensförsedda kroppen som har grace som en nyfödd älgkalv. Jag är trots min fars förhoppningar inte särskilt musikalisk, men takten sitter i och sedan jag i rätt ljus+rätt vätskebalans+rätt träningsintensitet har en antydan till rutor på mageligemagen har jag utvecklat en oanad förmåga att skaka rumpa. Och även om jag inte kan sälla mig till de renrasiga extremitetviftarna så kan man ju alltid fika med dem.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag skulle vilja se den rumpa som faktiskt kan kallas för extremitet. Eller, det vill jag nog inte vid närmare eftertanke :S
Jag syftade lite mer på armar och ben, även om det kanske inte framgick glasklart... :P
Skicka en kommentar