What hurts the most, was being so close...

Första riktigt riktiga vårdagen spenderades med Solweig, den underbara kvinnan, och solen lyste så sadeln var alldeles varm och mysig när jag kom tillbaka efter mina ärenden i butikerna som inte heller den här gången resulterade i en studentoutfit. Alla människor på torget vände sig som solrosor mot solen utan någon som helst tanke på omvärlden, men det är ett gyllende tillfälle att praktisera lite körkortsnötning på cykel. Titta höger, titta vänster, växla ner och gasa. Växla upp och planera din körning, lägg dig i ytterfilen och vik undan för fotgängarna... Ja, ni förstår.

Eftermiddagen spenderades med bakeri på hög nivå, tre sortes kakor är klara, nämligen citrusscheesecake, hallon&vinbärsskorpor och en paj med päron och vit choklad... Det bästa är att när jag vet att det inte är jag som ska äta upp eländet och få hjärtinfarkt så är jag mer generös och blandar i den mängd smör, grädde och socker som det ska vara utan att fuska med turskisk yoghurt och äggvita.
Men mitt i allt detta bakande känner jag fortfarande hur det svider lite efter tandläkarens besked om hur många hål jag har i bissingarna, jag som aldrig haft ett hål i hela mitt liv. Sedan genomför jag plötsligt en jobbintervju över telefon, och jag inser att jag är på god väg att bli erbjuden mina vildaste drömmars dunderjobb of doom då det plötsligt visar sig att jobbperioden överlappar en eventuell skolstart med råge. Så det sket sig. Så jag knaprar hallonskorpor ren förtvivlan, svär så mycket och tyst jag orkar och känner mig miserabel i största allmänhet. Så nu har jag kanske bedrövad tackat nej till mitt livs äventyr, och kommer jag inte in på någon skola... Ja, jag vill inte ens avsluta den meningen.
Tur att man har en terapiretriever, som efter att noggrant övervakat mattes bakande mer ser ut som en dalmatiner fast tvärtom.