Hm.

Jag fattar inte varför min myelinhaltiga neoronklump säger upp sitt uppdrag att producera endorfiner, dopamin och serotonin så fort det blir lov. Tack och lov finns det gospelkvällar med gitarrister som kan få min vision om att musiker är triviala att lossa lite i kanterna, det finns vänner som slänger in andra storlekar i provhytterna och äter kladdkaka i gröngräset med en, och en hund som drar ut en på skogs- alternativt kvällspromenader, alternativt jaga duvor på torget. Så jo, det lättar upp emellanåt, trots att jag börjar bli grymt less på att spendera nätterna ugglandes och dagarna sovandes, och egentligen känner jag mest för att kräkas.

Kvällen spenderades spexgloendes och övningskörandes i kovland, jag längtar hem och tänker nostalgigråta en skvätt innan kojskrypningen.