Jag går sönder.... Östersönder.....

Ibland får jag inget riktigt grepp på tillvaron, jag nosade på min vaniljbodylotion som varit på språkresa till stockholm ett tag, och fick en sådan där underbar luktitusflashback från december då allting var väldigt nice och jag var galet förföljd av vanilj. Samtidigt känns det inte som om det var jag som var med under de där märkliga veckorna, och när jag läser igenom mina gamla psykologianteckningar för att fräscha upp min inre psykoanalytiker undrar jag vem jag var när jag skrev det här. Vem skrev det? Jag? När då? Hur är jag säker på att det var jag? Och sen blir det väldigt existenciellt och jobbigt.

Roliga dagar just nu, det händer grymt mycket. I torsdags var vi bildare till Östersund, som visade sig vara en tokig stad. Ett tag trodde vi att vi andats in för mycket bränd salvia nere i bildsalen, men efter en stunds grubblande insåg vi att det var staden som lutade och inte vi. Mycket märkligt. Liksom att nynna på Prästgatan och samtidigt gå på Prästgatan. I Östersund har de väldigt dyrt fika, häftiga utställningar och vissa byggarbetare ler väldigt inträget mot en. En del av dem är uppenbarligen flator. Hursomhelst invarderade vi också ett loppis, och jag köpte världens vackraste kakburk för ynka fem riksdaler. Den ska bli kakfylld den dag min kropp lyckats rena mig från den hiskeliga mängd deg som slank ner under Hermans småkaksbak.

Såg ni någon med retriever som kånkade runt en 20-kilos säck med hundfoder runtom i Birsta i lördags så var det jag, och börjar min mor skälla så beror det bara på att hon olyckligtvis råkade krydda sin äggröra med hundsaliv, men det är som sagt en halt annan historia.