Med trasan i handen och transan i huvudet

Den allra sista lilla pinalen är nu hämtad från mitt kära gamla läroverk (eller den borde kanske inte definieras som lilla eftersom tavlan är närmare en meter lång), om jag nu inte kommer få något klassikerdiplom att hämta ut det vill säga. Det är sommar nu, tror jag, och jag är helt min egen fram till hösten. Underlig känsla, liksom att jag, med illusionen att jag klarar mig alldeles utmärkt på egen hand i evinnerlig tid, börjar känna ett behov av social samvaro. Tack och lov är det midsommarläger inom en mycket snar framtid, med regelbundna mattider, bad nere vid havet och känslan av daggvått svalt gräs under fötterna när man smyger omkring om nätterna. Det kan bli hur bra som helst.
När jag blir ledsen och nervös bakar jag. När jag blir arg och fly förbannad städar jag som en annan vettvilling. Nu är jag arg, dock utan att vara uppretad. Man vinner alltid på att sublimera sin ilska till något konstruktivt. Jag protestlänkar i förbifarten till den här mannen, och kan nöjt konstatera att efter att ha läst budbärarens bröllopsspecial kan man utan att riskera hälsan slicka grundligt på varenda yta i vårt kök (första gången jag skrubbat en micro). Förutsatt att man har tillräckligt med saliv.