Och så var det bara tre dagar kvar.

Det bara tultar på 300 knyck på livets motorväg, jag är berömd och lärarmiddagen innehöll allt som det är brukligt att lärarmiddagar innehåller, på gott och ont. Ett dussin nya blåmärken införskaffades, en väldigt söt vän med mylittlepony-röst efter lite dricka minglades med och jag kände mig ruskigt piff i håret. Bild kanske kommer när jag får tillbaka min kamera från en kovlandsby där klassbrudarna (vissa med lite huvudvärk och illamående, stackars människor) spenderade fredagen på en altan i den ljuvliga försommarkvällen. Jag grillade blodpudding, vi skrattade så vi grät och låg framåt småtimmarna allihop i samma säng, fes i kapp och fnissade. Under lördagen vallade jag barn och drack saft, och om du var en av dem som möttes av en tvättäkta pirat i full sjörövarmundering på en röd tantcykel så var det bara Joe som var på väg hem till kojen efter lite äventyr på de sju haven. Jag älskar att klä ut mig.

Framåt gårdagskvällen blev det bytis med hermanbrudarna, jag blev av med en klänning, ett par jeans, en tvål och tjafs, men inkasserade en väst, en luvis, lite köksgeråd och en pocket. Köksgeråd kan komma väl till pass, i höst kommer jag laga alla middagar själv i ett dalsländskt kök med ett gäng andra studenter som antagligen kommer bli vansinniga på mitt köksstäderi. Snålheten kommer slå rot på allvar, visste du att blodpudding bara kostar 8:90 på Ica? Jag knaprar knäckebröd i sympati, börjar fnula på hur jag ska lösa hurtighetsfrågan och kommer önska mig tortillini, tamponger, tonfisk och tandkräm i födelsedagspresent. Leksand, metallformgivning, herre min skapare.