Något jag beundrar hos min familj är att de litar på att jag klarar mig. För det antar jag att de måste göra, när de plötsligt får för sig att ögonaböj dra till söderhavet, och så blev man en hårt arbetande kvinna med en hund att försörja och klia. En hund som såhär för andra gången i år hjälpt mig förstå varför folk skaffar hanhundar (de blodar inte ner golvet), och samtidigt också fått mig tycka synd om alla vars införskaffade hundpojkar får spunk när min vackra jycke passerar. Hon trånar mot labradorkillarna och känner sig allmänt miserabel den stackars kvinnan. Nej, jag klagar inte på att ha en löptik, det gäller bara att inte ha vita strumpor. Att jag och hon varit på tu man hand ett bra tag nu syns i lägenheten så idag blev det städning av vill jag lova, efter en lunch i skogen med en lockig vän och invigning av mitt trangia. Jag tror att jag är en städmänniska, men det sitter en liten gubbe i mig som säger åt mig att inte dammsuga. Beviset för detta är att jag sällan dammsuger. Jag är mer en moppmänniska, det låter inte lika förbaskat och luktar inte dammsugarpåse i rummet när man är klar.
Köket har också fått sig en genomkörare (utan att jag det minsta uppretad, nämen?) så nu ska jag snöra på mig mitt blommiga förkläde och börja sno ihop proviant inför morgondagens superduperkalas. Det kommer bli en mycket intressant kväll, jag har nämligen en förkärlek till mycket komplicerade småkakor.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar