Det lär finnas människor som får vårkänslor. Jag är lite osynkad och fylls ögonblickligen av pur glädje när de första isande vintarna drar genom de snart gulnande trädkronorna. Kanske är det fler än jag som blir lite trött av omotiverat hurtiga bloggar, om så är fallet kan ni sluta läsa redan nu eftersom det liksom bubblar av årstidrelaterad kärlek och glädje mellan mina revben (fast misströsta inte, jag kommer att kompensera det hela). Framför mig ligger minst 2 månader hösteufori, det hoppar och spritter i hela mig och jag känner mig som en ost på grönbete. Detta trots att jag enligt min kalender borde ha en östrogennivå på noll, men jag antar att det var ett tag sedan min svägerska var här och synkade mina cykler. Närsomhelst börjar jag skratta åt ingenting, dansar mig fram genom lägenheten och öppnar alla fönster. Om ni söker lite underhållning i tillvaron kan jag rekommendera att stalka mig i skogen när jag har träningsabstinens och en perfekt blanding i mp3n, han som gick bakom mig i någon kilometer utan min vetskap hade säkert en intressant promenad. Dessutom är det brädpass imorgon, och mina lårmuskler och jag kommer fröjdas, det finns alldeles för många delicatobollar på jobbet för att jag ska få ro att lata mig.
Dock. Glädjen och sorgen, döden och livet, vandrar tillsammans och verkligeheten kompenserar alltid. Verkligenheten kompenserar alltid.
Fröjden över att ha nästan allt från lägret uppackat är också trevlig, även om ryggsäcken luktar träsk i hallen i väntan på att bli fraktad ner till källaren. Men allt kompenseras; i mitt rum håller jag på att torka smultron så där luktar det himmelrike och änglasvett.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar