Adjöken, adjö.

För att säga adjö till hunden struntade jag i hur mycket jag hade kvar att göra, och packade ryggsäcken och drog ut till ljuva norrlandskusten med hund, mor och tält. Och en toblerone, icke att förglömma! (eller hur Mona S?) Vi myste i höstskogen, dråsade in i huggormar och jordgetingar, morgonbadade och fyllde bajspåsarna med svamp.
Nu är jag åter, och packningen är klar. Mitt liv ryms i fyra flyttkartonger. Jag hetsläste min bok för att få den utläst innan avresa med hunden i knät, och kanske berodde det på att den är så sorglig för jag grät så det skvalade. Eller, så är jag lite mör. För vem kan skiljas från vännen sin..?
Alla som mött mig vet hur mycket jag tycker om min hund. Alla som mött oss tillsammans vet hur mycket vi tycker om varandra.
Vi minns hur det började, minns alla höstpromenader och den legendariska sängen. Och varannat blogginlägg typ. Jag vet att du inte läser det här stumpelumpan, men matte älskar sin snuskboll så mycket.
Men hursomhelst, jag kommer sakna er alla (och om du inte kommit ut som läsare ännu är detta ett utmärkt tillfälle att kommentera och kliva ut ur snokgarderoben genom att säga hejdå). Nu ska jag bara spendera natten med att packa min stereo och tvätta, sedan drar jag stan och gör dalarna osäkert. Men Cheeriliee håller faktiskt ögonen på mig, och med fikusens ivirga uppbackning håller jag gott mod.