Stadstripp

Vi kände en okuvlig längtan efter att vidga våra vyer, så metallarna gjorde slag i saken och begav oss i början av veckan till huvudstaden. Det blev ett par tokigt intensiva dagar med 4000 silversmedjor som skulle besökas, och någonstans däremellan flängde man runt i stadens undre kollektivtrafiksnätverk eller tröck i sig en haloumirulle. Jag har hört att det bara är veklingar som böjer ordet "tryckte" grammatiskt rätt. Hemresan var också rätt spännande eftersom jag sista dagen beslutade mig för att köpa en meterlång uppspänd duk, plus några i standardformat. Det enorma vita underverket skulle alltså kånkas ner till centralen, in i tåget och sedan hem från stationen tillsammans med de andra ramarna och min tredagarspackning (som visserligen till större delen utgjordes av tre underbyxor, en t-shirt, skissblocket, en uppsnappad qx och en chokladboll, men ändå). Men som gamla Shakespeare kräkte ur sig; Vad kärlek vill det vågar kärlek gärna. Åh, min vackra jätteduk...
Något som skakade mig i mina grundvalar var däremot att flatspaningen var helt obefintlig. Otroligt märkligt, så det första jag gjorde när jag kom hem var att slänga mig på divanen hemma hos Professor Tubbis (aka Drottningen av Rufs) och sjöng ut. Professorn rynkade också hon sina lurviga pannprydande ögonbryn, men försökte lugna mig med att det kanske förekom ett jippo någon annanstans i staden. Typ gratis öl eller en höstrea på baggybrallor.
Åh, jag är så nöjd över att vara tillbaka i bubblan. Staden är så stor, och lilla Leksand är så underbart litet. Just nu gillar jag små saker.