Moment

Trots att mina tidskomplex inte riktigt släppt bettet om mig, börjar jag åter igen få små karamellmoments. Det kan vara att det plötsligt blommar åkervinda längs vägen från jobb nr1, att det växer smultron längs vägen till jobb nr2 eller att jag börjar fnittra hejdlöst när jag tänker på vad som sades i disken för några kvällar sedan (som det ser ut nu jobbar jag 7 dagar i veckan och har gjort så ett tag, så fnitter eller rosenraseri är mina standardlägen). Andra ögonblick är den hockeyfrilla med mellanportion köttbullar som framkallade ett svettigt astmatiskt anfall, men liksom hon som flörtade med mig från en enhjuling är det en annan historia.
Om jag trivs med att jobba? Joorå, för det första tycker jag att två lediga timmar är guldus, och det är alltid bra att uppskatta sin tillvaro och inte ta den för given. Dessutom gillar jag verkligen när det är full fräs och 400 norskar med skrikande ungar ska ha mat samtidigt, och i disken är det sånt tempo att jag känner mig som en bläckfisk på koffein och vräker gladeligen disk i maskinen och slänger mat, som skulle kunnat mätta alla barn i Afrika, i soptunnan. Tempot är viktigast, så det som hamnar på golvet är ett sekundärt bekymmer i prioriteringen. Fotbad har fått en helt ny innebörd.