Blaj

När jag var liten trodde jag (läs: tror fortfarande i viss mån) att jag var den enda människan i världen som bajsade på regelbunden basis. Därför var det väldans jobbigt att bajsa på en främmande toalett, fast jag visste att jag var ett barn och att barn är en samhällsgrupp som antas bajsa. Jag antog att alla toaletter inte var anpassade efter bajs utan bara efter kiss. Det är lite så jag delar upp mina goda vänner och mina bästa vänner; hos de bästa får jag tillräcklig sinnesro att göra nummer två. Och hur kommer det sig att jag bloggar såhär smaklöst en helt vanlig måndag? Josseru, sambosarna har varit i fjällen alternativt Alingsås i helgen, så jag har varit ensam hemma och blivit alldeles förvildad. Sjungit högt, druckit mjölk ur paketet och knappt brytt mig om att stänga toadörren en enda gång. Och så har jag dansat, jag har dansat så mycket att det nu känns som en pärs att släpa med den här ömma stackars kroppen till Friskis. Och hur känns det sådär rent allmänt nuförtiden? Tänk på kolasmet som skär sig. Det är lite så det känns just nu.