TIlls vidare

Det är störande med folk som tjatar, och jag vet att jag gnatat på om mitt ekonomiska läge på tok för många gånger vid det här laget, but still. Sedan jag flyttade till dalaskogarna med allt vad det innebar för min plånbok, har jag insett hur sjukt mycket det är som man egentligen inte behöver. För trots allt tycker jag att min tillvaro innehar allt som kan önskas och mer därtill, både socialt, amoröst och utfodringsmässigt. Mitt ecotänk har exploderat, om jag ska dras med den grå massan ner i konsumtionskonsekvensernas avgrund, tänker jag göra det med näsan vänd åt andra hållet. Mina mest drastiska drag hittills som är långt ifrån tillräckligt är min wannabevegeterianism, min bananvägran (ja, någon har dött för att du ska få äta obscen frukt) och om man står i en butik med kläder på sig finns det väl inga belägg för att gå därifrån med fler.

Det bästa jag vet är när jag inte hinner blogga. Det innebär oftast att jag har vettigare saker för mig och att mitt bekräftelsebehov tänker på annat, eller så hamnar man i Mora i en helt enorm skock med flator innehållandes sterotyper jag aldrig förr stiftat bekantskap med. Ännu tillhör jag inte någon regelrätt flatgegga och med tanke på att att jag förföljer lesbianer på konsum i studiesyfte var det en bisarr känsla att vandra runt med en halv skolklass av dem. En av dem förstod även charmen med currypizza, en del av dem sminkade sig (?!) och sedan hamnade vi på ett skumt födelsedagskalas. Födelsedagsbarnet var en bekant till frugan så jag var där i egenskap av respektive, men det bästa av allt var kanske att det serverades ost.