En del saker i livet är lite bisarra. Min menskopp (som jag kanske måste recensera lite senare) är i princip mer officiell än lilla fina frugan, ändå har jag mött chockartat många spekulationer och frågor om hur jag och frugan ska lösa det där med "hösten". Det värsta av allt är att man kan höra toner av kilastadigtaccord och harmonier ur Skaffaradhusochgemensamhundsymfonin. Grymt läskigt.
Nåväl, för att återgå till det vi började med och världens åttonde underverk var fjärde vecka, koppen. Jag måste erkänna att jag första dagarna undrade vad jag hade gett mig in på och längtade tillbaka till de välkända miljömarodörerna som man aldrig behövde stifta bekantskap igen med efter de fyra avtalade timmarna. Men nu är vi såta vänner. Seriöst, kvinns ni måste ha en.
Arbetsprov. Jag ser ljuset i tunneln. De sista verken är kopierade, beskurna och komponerade, nu väntar bara en orgie av papperslim, häftapparater och kartong, kryddat med känslor av panik, stolthet och kanske en aning sug efter den där blåbärsyoghurten som står i kylen.
Var hem en blixtvisit och dumpade Bella efter en oerhört mysig vecka av promenader och hundgos. Vid 19 år fyllda tog jag på mig svart kostym och gick på mitt livs första begravning för att ta farväl av min fine lille farfar. Runt nacken hade jag hans gamla gråvita slips.
Jag vet i ärlighetens namn inte hur man gör när någon dör. Men det kanske sånt som man faktiskt aldrig vet. Sov gott.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar