Höstchic

Det är något visst med den här staden om hösten. Det är som om vindarna från havet och frosten över de glödande lönnarna sveper bort den annars hägrande känslan av medelålder. Word. Hemma på höstlov och satsar helhjärtat på att fila ut en plan huruvida mitt varande och hurande ska se ut framöver, och att spendera mängder av timmar med att inte göra någonting. Hittills går det sistnämnda fantastiskt bra. Förundrande, med tanke på att det var flera år sedan jag bedrev en liknande verksamhet.

Det mesta är sig likt. Framförallt har jag insett att jag sannerligen är mig lik. Min vinröda kavaj som är mitt givna höst- och vårplagg införskaffades när jag var 14, då jag inte var riktigt lika lång och ståtlig som jag är idag, vilket förstås innebär att jag behöver bära en tröja i mer adekvat storlek för att inte flasha mina handleder och glimtar av min baksida. Men det må vara den förlåtet, det skulle kännas så tomt utan den. De senaste 18 månaderna har jag lagt ut ungefär 120 kronor på kläder. I detta fall underbyxor. Min mor antyder att jag ser bedrövlig ut. Det är bra, för då kan det hända att hon betalar när jag för ovanlighetens skull spanat in ett par skor. Som naturligtvis är tillverkade under oetiska förhållanden, men om jag känner mig själv rätt kommer även dessa bäras tills de slits ner till molekyler i sann ekoanda.

Hunden. Alltså jag säger bara hunden. Det duggar lite ute. Jag har en ylletröja, nya varma skor och 1,5 timme att spendera som jag vill. Till kvällspromenad uppe på Norra till exempel.