Min lust till de där resorna man ska göra när man ung är en klen dammig stackare som ligger längst in i mitt skafferi, och den vill ungefär till Gotland. Därför tycker jag att det är helt storslaget att tillbringa en dag i Oslo, äta matsäck på operahusets tak och förundras över den nya spännande kulturen. Det är i Oslo det händer konstaterade jag när jag för första gången i mitt livsspektakel distansflörtade sådär på riktigt vid ett övergångsställe, le och blinka, hela kitet. Hon hette säkert Siri för det har jag hört att de brukar göra. Dessutom börjar jag känna mig väldigt erfaren när det kommer till att gå runt med en ryggsäck och försöka hitta rätt bussar utan vare sig karta eller någon som helst aning om någonting. Osloturen var rolig. Bussresan ner till frugans stad var trevlig och jag fick ta mig ensam genom hällregnet till rätt spårvagn och hoppade av vid rätt hållplats nästan helt på egen hand. Jag är så himla världsvan alltså.
Nu har jag haft trevliga dagar i Göteborg. Höstväder. Det mest dramatiska vi gjort är att åter gå till marknaden runt hörnet där de har så billiga valnötter att man inte kan göra annat än att skratta rakt ut, och så har vi varit på konstmmuséet och köpt glass. I övrigt har jag spenderat väldigt mycket tid till att inte göra någonting. Underskattat. Frugan är nämligen alldeles grissjuk och hostar så till den milda grad att man börjar undra om hon har någon substans alls kvar på insidan. Dessutom går hon i skolan och knapprar på sin lilla dator hemifrån, så jag läser i hennes magnifika seriesamling. Klappar katten. Leker med hennes små plastdjur. Bakar bröd. Kollar på grannarna. Kollar i taket. Diskar. Städar lite. Och känner att jag sannerligen behöver vara just här just nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar