Hägg.

Nu blommar häggen igen, och varje år minner hägglukten om andra vårar på annan vårmjuk jord. Häggen som blommade när man med smala ridbyxben cyklade hem i vårskymningen från stallet, häggen som doftade när man flåsade som mest i mördarbacken upp mot läroverket och för att vara lite kryptisk den där häggen som blommade i det normala hårets sista vår, som satte griller i huvudet på mig och som kanske bara var en märklig mutation som aldrig kommer återuppstå. Antagligen.
Ja sanna mina ord, nu tänker jag bli superförundrad över detta årstidsbyte som trots allt faktiskt inträffar en gång om året men som uppenbarligen är helt omöjligt att vänja sig vid.
Igår var det också bra med hägg. Efter att ha hakat av broddarna från gympadojjorna begav jag mig ut för att ta mig lite spring i skogen, och av total träningsabstinens brallar mina ben iväg i ett dödsföraktande tempo. Medan benen skenar iväg med mig skickar mina vitala organ vilda signaler om att de kommer haverera om de ska pumpa runt syre i den här hastigheten. Tack och lov för häggen, jag styrde helt enkelt kosan och de våryra tossiga fossingarna rakt in i hägg som jag kunde stå och lukta lite i.
Och solen gick ner över glittrande Siljan, pippifåglarna kviddivittrande i de häggspinnarfria vita träden och det var så vackert att jag nästan kissade på mig.