Ny mark under fossingarna

Jag har alltså bytt från det ena lokalpatriotiska landskapet till det andra, jag är omgiven av lummig skog (som känns trygg och aningens norrländsk) och har redan börjat bli en kaffetorsk precis som om mitt skriande behov av te inte vore nog. Det känns okej, men inom mig bär jag en galopperande längtan till Dalahästalandet och alla människor jag älskar och saknar, men liksom aldrig riktigt haft vett att krama om sådär riktigt hårt. Dagarna innan avfärden var alldeles för stressigt plottriga och det fanns på tok för mycket och många att ta avsked av för att mitt arma lilla hjärta skulle palla läget. Ja det känns faktiskt lite jobbigt just nu, men i eftermiddags anlände mina flyttlådor och jag längtar efter att ställa mig med paletten, tankarna brukar liksom klarna då och alla mina små klockor tillrar lite lugnare. Dock, det känns okej.