Så låter det ibland. Det låter nämligen som om det bor någon i mitt öra. En hund som ruskar vatten ur pälsen eller en kattuggla som flaxar förnöjt med vingarna. Ett tag trodde att jag att det spökade i örat, men eftersom det inte känns tillräckligt läskigt föll den teorin. Kanske är det bara min trumhinna som tröttnat på att hänga där alldeles väluppfostrad och nu vill ha lite lajbans.
I Värmland är det frostigt, stjärnklart och pissekallt, jag blir mer och mer övertygad om att norr om dalälven is the place to vara under vintern. Värmland är ett mystiskt ställe. Det går oknytt på Kyrkerud. Det händer läskiga saker här och där, alla är lite konstiga och det luktar liksom lite räv. Min kära veganvän förstår vad jag pratar om. Oknytt. Det händer att jag smyger iväg och jobbar med mitt fenomenala serietecknarprojekt för att fundera över hur allt ligger till. Och jag kommer fram till att det är oknytt. I mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar