Pilutta dig Anna Skipper

Arbetsprovsångesten flåsar mig i nacken, jag har knappt tid eller lust till det jag borde göra, nämligen jobba. Stunderna vid staffliet som brukar få mig stabil som en riktigt mäktig kladdkaka har blivit jobbiga och slitsamma. Det blir så när man bara tänker att man ska finnas till för någon annans skull. Inte blir det bättre av att eländet sätter sig som värk och knutor i kroppen, och när den efterlängtade kollektivyogan avblåstes blev jag så besviken att jag råkade spontangråta lite i matsalen. Och nej, jag vägrar tramsa runt i solhälsningen ensam, för nu är jag förgrämligt trött på att ta ansvar för allting och alla hela tiden. Trött på att vara så himla snäll och duktig och gå runt med lite lätt höjda ögonbryn. Fast jag tror ju liksom ändå att det skulle gå åt rätt håll om fler gjorde så. Men jag orkar inte jämt. Vette sjutton om jag inte bara ska skita i allt, dra ihop lite chokladbollar och läsa en bok (att jag ser det som något av det mest rebelliska och dekanta projekt som tänkas kan är faktiskt inte sunt.)