Visst gör det ont när veggisar har brister...

De senaste dagarnas sockersug har varit något utöver det vanliga. Under helgen som jag spenderade hos lilla frugan pendlade jag mellan zombie på blodsockrets mörka botten till den gnälliga femåringens frenetiska chokladbollsbakande. Eller cheesecakebakande, brödbakade, äppelkakeätning eller en spontan påse lösgodis. Såhär en halv liter insulin senare kvarstår problemet. Men nu är det tanken på kikärtor som hemsöker mitt arma huvud. Mitt tandkött blöder som attan morgon och kväll vid tandborstningen så frugan tippade på någon brist, en sån där som man som vegeterian alltid blir varnad för. Ja för om man inte får i sig tillräckligt med andra varelsers vävnad, adrelanin, tillväxthormoner, blod och miljögifter varje dag så protesterar kroppen. Eller om det nu var B12, jag vet inte så himla noga. Alternativt är jag halvvägs in i diabetes med tanke på att jag inmundigat en sisådär 10 glas kallt ljuvligt vatten sedan lunch, men så har det i och för sig alltid varit. Nä, det är nog inget fel på mig egentligen, även om jag har ett behov av att spekulera i frågan. Men en djuptallrik med kikärtor går alltid ner, brist eller ej. Vi har väl alla våra brister.