Dr Doolittle och läskmaskinen

En av mina stammisar såg mig i ögonen häromdagen och utbrast: "Men, jobbar du JÄMT?" Jag svarade: "Ja."
För att det ska vara lite roligare att spendera all sin tid på jobbet brukar jag leka. Låtsas att jag inte alls är ett svettigt restaurangbiträde utan en... vetrinär. När jag byter mjölk och baxar in en 10-literstetra i automaten låtsas jag att jag välter en ko på rätt köl. Sedan lirkar jag ner mjölkslangen genom mjölkmojängen, vilket leder tanken till juver och spenar som behöver trasslas ut. I källaren finns ett läskrum varifrån läsken pumpas upp från dunkar genom slangar. Dessa dunkar töms ständigt så de måste bytas. Det är ett elände, vill jag lova. Kanske är det i detta rum flest okvädesord yttras i hela bygget. Slangarna ska skruvas av dunkarna, och munstyckena är så kletiga av socker att vem som helst uppriktigt börjar hata lingondricka. Men, jag låtsas att det är sälar i respiratiorer. Visserligen sugs sälarnas innehåll upp genom respiratorerna, men det hör inte hit. Häromdagen hackade jag upp en sisådär 50 paprikor. Eller nej, det var 50 uppsvällda undulater som ska snittas, tas inälvor ur (nej, inte frön, inälvor) och sedan de konstaterats döda hackas till småbitar och ges till vargarna. Aka säljarna. Att kunder har många likheter med får behöver jag kanske inte ens förklara. Och på de dagliga ca 2000 tallrikarna ligger dessvärre resterna av riktiga djur. Inte lika roligt och lite onödigt, kan tyckas.