Bryderier från dreadsen och neråt.

Jag är relativt nyklippt. Ur perspektivet att jag inte klippt mig under de fyra och halva åren jag hade dreadsen fulltaliga med undantag för lätt ansning av lugg och några toppar är jag väldigt nyklippt. I vissa perioder måste en ömsa skinn. När världen brakade samman i min ungdoms dagar skaffade jag dreads. När jag var sagolikt trött mig själv snaggade jag sidorna i februari. Nu är jag trött igen. Själsligt trött. Under påsken lakades jag i en tjock sörja av sexism, homofobi, rasism och kapitalism, och jag vet inte om det var värre än vanligt men det verkar som om jag läst sönder alla mina murar. Sätter min tilltro till att det finns dem som jag får ringa, gråta och vara rättmätigt upprörd över hur det jag tror är ont och ondska kryper ända in i mina egna vener. Glad för de som plockar mina nässlor med mig. Fåfänga drömmar störtar ner i havet när jag gråter på färjan över Göta älven och solen glimmar i snoret på vantarna. Tecknar och kan inte publicera, för så länge som trenden att inte uppvisa någon form av hyfs gentemot mig behöver jag inte hänge mig åt fantasier vid skissblocket. Tecknar på Ramberget när solen går ner. Åker hem till Pärlan och blir bjuden på chips. Inser hur märkvärdigt fint det är med personer som verkligen kan tas med mig när jag är sån här. Nu har jag i alla fall bättrat på snagget, så jag ser lite proper ut. Jag beundrar verkligen folk som klipper sig själva från och med nu. En dread förolyckades. Ack.