När jag totalt kaffespeedad och uppstissad promenaderade till hundvakten för att hämta hem mitt hjärtas lilla ljus slogs jag av stora insikter angående mitt liv. Äntligen återfick jag stoltheten över det här som jag kallar jag. Varför ska jag älta mina talfel, koncentrationssvårigheter, BVVningar*, G-tentor, dåliga morgonandedräkt och överkokt pasta när mitt liv är amazing? I helgen gick jag en milslång tur i skogen med en flatpräst som dessutom råkar vara min vän och samarbetspartner till ett jätteprojekt som ska ut på djupt vatten. Idag peppade jag kören och höll i uppsjungningen trots att jag skulle iväg efter bara en kvart till ett möte på nionde våningen i sexualpolitikens högborg och förhandlade om tusenlappar av skattebetalarnas pengar till ditt och datt. Till exempel eventuellt arvode till en av mina första stora hbtq-aktivistiska idoler. Drabbades av lätt hybris. I helgen hann jag dessutom ligga på soffan och kolla på världscupsfinalerna i ridsport, och baske mig om jag inte just nu känner mig som maffig tysk dressyrhäst i toppform. 800 kilo muskler och galoppombyte i varje språng, med en käck knyck på svansen.
*Bara Vara Vänner. Jakob Hellman skrev en tjusig sång på temat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar