Vandring

Fjällräddningen behövde inte undsätta oss, jag försvann inte på det sättet. Fjällturen var helt fantastisk. Över fjällvidder och hjortronmyrar i en vecka, mil efter mil. Laga mat på spritkök och sova i tält. Bli uppäten av mygg, sola en schysst fjällbränna, bestiga Toulpagorni, beskåda den mellanbruna fjällpiparen och bli alltmer förvildade. Solen sken, regnet föll, haglet smattrade. På väg hem väntade jag en dag i Gällivare och åkte tåg i två dagar med existensiella upplevelser. Tröstade gråt utan att räcka till, sa adjö till gården där min ungdoms somrar hade sina stora skeenden på 10 minuter fast jag velat haft en hel dag, sortera livet i lådor i väntan på döden. Åter i Göteborg, åter i Härskarinnans våld och björnbärsplockning under högljudda svordomar. I helgen var jag med och arrade EKHOs och Rutofikus läger för unga kristna hbtq´s. Så otroligt mycket kärlek och kraft. Kaffe och kaka var tjugonde minut. Tilltro till livet. Denna stora sorg. Vägen som varit så meningslös och svår, men ändock en kallelse. Helig inbjudan.
Höstvindarna viner vidunderligt över Hisingen om nätterna och just nu är det för mycket, explosiv energi som kan brisera lite varstans. Jag hoppas att den briserar ut i min C-uppsats men sådant är inte alltid lätt att veta.