Antar att jag ändå har mina djärva stunder...

Gårdagen var helt magiskt kul. På mina ögonlock låg guldglitterögonskuggan i ett tjockt lager och på klubben varvades generösa skaror feministbibliotekarier, hipsterflator och aktivister med förvirrade skockar av kostymnissar och coola killar. Feministkören mottog stående ovationer och sedan dansade vi oss fördärvade och drack gratis dricka. Råkade köra in armbågen i min buksvågers öl och grämde mig i skam. Minglade som en galning med varierande resultat, hejade och grubblade över min relation till kortisar i allmänhet. Idag har jag ömma fötter och efter två ansiktstvättar ändå inte fått bort några större mängder av varken glittret eller kajalen. När jag inatt svängde mina lurviga på det epelepsiblinkande dansgolvet tänkte jag det märkliga i hur något som aldrig händer ändå kan få så stor uppmärksamhet i min hjärna. Men när jag cyklade hem med sambon genom natten kände jag ändå salt i triumf på mina läppar, och jag tänker att saker som aldrig händer är utmärkta utgångspunkter för att teckna serier. Här är mitt senaste projekt. Lite för stort för att gå in i en scanner.