Surrealistiska svängningar

Hemtentan verkar inte skriva sig själv. Dessutom vet jag inte vad jag ska skriva, hur jag ska skriva eller om jag har något vettigt att bygga upp mina resonemang på överhuvudtaget. Inte ens en halvpanna kaffe hjälpte. Istället cyklade jag in till stan för att gå på möte med en syo. Fick veta att den utbildning jag bestämt mig för att gå nästa år, från och med den här hösten, inte är möjlig. Tack, Jan Björklund. Cyklade hem och tyckte allt var så himla pissigt. Klappade grannars spaniel men grät ändå en skvätt på kammarn, djupt försjunken i den stora meningslösheten. Spenderade fem timmar vid skrivbordet och skrev en handfull meningar i tentan. Skithumöret. Tänkte att jag inte ville hänga med Benny och hennes vänner på Kulturnatta, inte ens på utställningen som jag skulle delta i, men jag hade ändå tillräckligt med förstånd kvar för att inse att vare sig chips, godis eller annan konsumtion skulle ge mig något som helst hopp om framtiden. Så jag begav mig. Strosade runt på samlingsutställningen som höll mycket högre kvalitet än jag trott, så när de skulle ropa upp årets stipendiater knaprade jag lugnt på min salta pinne. Det skulle inte bli jag. Knappast. Men det blev det. Jag höll ett sluddrigt osammanhängande tacktal, fick en blomma och klapp på axeln. Hängde på Bennys gäng ändå. Kulturnatta i Göteborg. Körkonserter, performance och mingel. Nattsvart Göteborg, vindar och ljus. Det blev ganska bra tillslut.