Kalla mig hädanefter Janne, tack.

När jag började läsa genus blev jag mycket svalare och starkare, istället för labil och rosenrasande över sakernas tillstånd. Jag fick börja med att dagligen svänga mig med ord som performativitet, kulturell subversivitet och genuskapital. Nu har det vänt, vi läser nämligen delkursen Genus och Kultur. Plötsligt har jag ingen distans alls utan sitter och svettas i skolbänken av frustration. För det är mig det handlar om. Visserligen har jag stundtals ett självförtroende som inte är av denna värld, men jag är även i mina vekaste stunder fullständigt övertygad om att jag skulle varit geniförklarad för länge sedan om jag varit någon annat än tjej. Blä. För jag kan ju faktiskt allt. Nästan. Ge mig ett papper och jag levererar. Just nu försöker jag hålla en proffesionell ton med tryckerier. Det går skitdåligt, jag får en kladdig lilla-gumman-ton tillbaka helt rensad från tekniska termer angående papperstyp, gräng, dpi och limbindning. Jag blir helt enkelt utestängd från min egen process för att de tror att jag är okunnig, smaklös och fullständigt dum i hela huvudet. Trots att det är jag som sitter på cashen.

En gång målade jag, asmycket och asbra, ställde ut en gång om året och kunde till viss del leva på måleriet med lite uppbackning från csn. Sedan kom två år där jag ständigt fick höra att mitt måleri var naivt, flickigt eller grunt. Snea blickar och snörpta leenden från lärare, medan jag fortfarande sålde skitbra via hemsidan. En trappa ner drejades tantkeramik och vid staffliet bredvid målades fina flickmotiv med solnedgångar och blommor i närbild. Skillnaden var att dessa upphovsmän inte var något annat än män, sålunda genier och fick upp över öronen så mycket cred de någonsin behövt. Jag var svart, mitt måleri var nerkletat av min svärta och efter att ha slagit min panna mot glas i miljoner redovisningar dängde jag paletten i väggen och gick. Om jag vore Valeri Solanas skulle jag också skjutit Andy Warhol.