Arma kulturarbetare

Just nu håller jag på och bearbetar ett jobbigt projekt som jag absolut vill hålla för mig själv, vilket i vanlig ordning föranleder till att jag omedelbart måste börja bräka om saken i fråga. Men jag har slagits av tanken att om jag skulle ha en viss bild på väggen så skulle allt bli så otroligt mycket lättare. Jag vill ha en person som klappar på en häst. "Åhå", tänker ni (gjorde även jag en hundradels sekund) "men kan inte du måla den bilden då, du som är så begåvad inom visuell bildframställning?"
NEJ! Herregud, hur skulle jag kunna göra det? All kreativ verksamhet är som att återlåta sig själv, men att försöka producera är lite som att bajsa på sig.

Hursomhelst är utställningen nedplockad för i år, yes box vad skönt! Att ställa ut är lite som att klösa i sår eller ha träningsvärk. Skönt-ont helt enkelt. Så nu är hela hallen överbelamrad med alster som inte riktigt vet vart de ska ta vägen. Vissa har beklagat sig över att jag sålt så erbarmligt lite i år, men vet ni? Vet ni vad? Det är inte det som är viktigt, inte alls. Att ställa ut är en process som är helt avskild från ekonomiska aspekter, det är något helt annat som händer när allmänheten spanar in ens verk, något som är skitcoolt. Prova själva vettja.
Men å andra sidan är de målningarna förbrukade, så nu finns det en gyllene möjlighet att pruta en femhundring eller i vissa fall två, lätt som en grisblink. Jag har ingen använding av tavlorna längre i den här staden. Längtar som attan till hösten då det blir stadsbyte.
Förresten, är det bara jag som tycker att det är fantastiskt (eller sannerligen på tiden) att Socialstyrelsen ser över sina kriterier för könsbyte? Milda makaroner, det har till och med lagt fram teser som nyanserar begreppet kön. Det är så galet stort. Jag ska genast fira med några kakor och ett stort glas saft.