Barnen fortsätter skrika på jobbet. Idag började en unge på typ 5 bast skrika vid kassan när jag informerade om att det ingick mjölk eller läsk i barnportionen. Ungen blev desperat. "NEEEEEJJ!!! MAAAMMA, jag vill ha VATTEN!!!" Mamman betalade den förtjusande kassören med dreads och försäkrade ungen att denna kunde få vatten. "Men maaaamma, det är ju DRICKA eller MJÖÖÖLK till min mat, jag VILL HA VATTEN!!!!"
Barn är gräsliga. De flesta normala barn skriker om det motsatta, om allt sliskigt sött och fett de vill ha (som de INTE har vett att uppskatta, jag är av den starka uppfattningen om att barn inte kan vara godissugna, de är bara oförskämda. Vänta tills ni får PMS, brukar jag tänka, då ni.) Så den ungen gjorde min dag.
Nej, jag tror inte på att man kan vara barnkär. Som om alla barn vore likadana. När de små odjuren sitter och fullständigt utsöndrar köttfärssås ur alla små porer (för de måste de göra, med tanke på hur barnstolarna ser ut fem minuter efter att man kört alla 15 i diskmaskinen) och nödgas prata med föräldern som antagligen vill klaga på maten hör det liksom till att man ska gulla med ungen också. Euw. Men jag har kommit på ett trick. Jag fantiserar ihop att det istället för ett barn sitter en 8 veckor gammal golden retrievervalp i barnstolen. Då gullar jag med kvittrande bäbisrösten som bara den, ja herregud i min lilla låda vad jag kan gulla då.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar