Trött och kanske lite duktig

Efter att ha bakat surdegsbröd och lagat en underbar lasagne åt mina utmattade sambos blev jag trött. Men jag snörde på mig pjucksen, borstade tänderna och grimaserade åt spegeln i något som jag antar skulle föreställa ett muntert leende. Kvällen skulle spenderas inne i stan på ett event jag längtat efter i fyra veckor (men på grund av den stora bögljugarskolan blir det varken substantiv, verb eller adjektiv som kan avslöja eventets karaktär) och ute öste regnet ner sådär Göteborgskt som det så ofta gör i denna landsända. Det tar 35 minuter att cykla, om man trampar lite mjölksyra längs vasagatan. Tappert drog jag på mig regnjackan och hoppade huttrande på cykeln. Efter hundra meter började hällregnet rinna innanför kragen på mig. Nej. Nej, jag gav upp. Vände. Klampade in genom hallen igen och kände mig som världens dåligaste människa. Skickade ett avboknings-sms och fikade i köket. Tänkte att det var lika bra att jag inte for, för nu fick jag ju ont i magen (efter tre surdegsmackor med tahini och en kopp varm choklad visserligen). Dålig dålig dålig i kontrast till duktig duktig duktig. Men jag jobbar på det. I skolan trycker jag lurarna i öronen och skärmar av, dåliga band som jag inte tycker om men ni täcker över ljudet av sms som inte kommer. Jag jobbar på det. Liksom på tussarna i armhålorna, jag funderar seriöst på att aldrig någonsin ansa behåring nedanför axlarna igen.