En lipsills bekännelser

För tillfället är jag lite... porös. Eftersom jag bara jobbar halvdagar numera unnar jag mig ett himmelskt eftermiddagsfika varje dag (inte för att fikat i sig är himmelskt, jag har ju inga pengar, men det känns helt fruktansvärt lyxigt att äta knäckebröd med bregott och dricka te och läsa DN klockan tre). Men porös. När jag cyklade hem idag insåg jag att jag inte orkade cykla uppför backen. Ja, jag ställde mig och rågrinade för att jag var en sån dålig cyklist med klena lår och oväxlad rosthög till fordon. Sedan, under det nämnda fikat, läste jag om att uttern återhämtar sig i Sverige. Utter. Så himla fint djur. Jag grät av lycka. Sedan läste jag om en film om vår eviga tillväxt i vår eviga värld som illustrerades av en hamster som växte i samma takt som världens ekonomi. En hamster som föddes på femtiotalet som en liten fjutt men om några år är så pass stor att den kan sätta i sig hela världens årsproduktion av majs utan att bli mätt. En hamster. Ja, jag grät, världens roligaste djur, hamster. Sedan läste jag ett inlägg på Smaskigt Fakta. Då grät jag ännu mer. På riktigt. För att jag är så fruktansvärt lycklig över mitt klockan3fika, och att världen ibland är en sådan eländig plats. Jag pallar själv inte med att klicka på länkar, så jag klistrar in hela skiten istället.

"måndagen den 14:e februari 2011

HEJ KÄRLEKEN

Nu ska vi prata Alla Hjärtans Dag på riktigt, och hur jag valde att fira den. Jo, jag firade den utanför ett stort förvar i Märsta. Förvar? Förvar av elektroniska platt-tv-apparater eller förvar av typ bortglömda saker? Nä, förvar av bortglömda människor! Tjiho, jippie, hurra!! Det är nämligen så att Migrationsverket har döpt de massiva tegelkomplex där asylsökande flyktingar bor i till just Förvar. Ni vet, öka hemtrevnaden lite grann. Mmm. Och idag var jag där, tillsammans med trettio andra aktivister. Två irakier skulle idag utvisas, tillbaka till en vardag kantad av sommar, sol och dödshot och andra mindre trevliga saker. För vi vet ju alla att det absolut är gångbart och brukbart att flytta tillbaka till Irak i nuläget. Särskilt om man är kristen. Och vi vet ju alla att alla irakier är lågutbildade och flyttar hit för att nalla på bidrag och andra gottiga svenska förmåner. Så skicka hem dom bara.
Idag var jag med i en blockad/demonstration mot utvisningarna av två irakiska män. Det var fruktansvärt, överjävligt och sorgset. Nä, vi lyckades inte stoppa utvisningen. Tjugo trångsynta och snaggade poliser är inte alltid så lätta att parera i alla situationer. Poliser som dessutom helt kopplat bort all förmåga till empati och medkänsla. Ja, nu är jag hård, men när en rad poliser står och försvarar att två människor ska skickas tillbaka till ingenting är det svårt att se något positivt i det hela.
På övervåningen i tegelhuset stod de två männen och vinkade. Visade med ett lakan runt halsen vad som väntade dem. Jag vinkade tillbaka, bet mig själv i läppen och förbannade hela jävla situationen. Att jag kunde stå utanför och vinka, glad i hågen för att vara född i rätt land där jag utan problem kan tala med polisen för att sen ta första pendeltåget hem. Medan dessa två män stod helt utan rättigheter bakom tegelsten på tegelsten, med fel nationalitet och bakgrund. I luften ritade dom hjärtan, och jag tänkte att någon slags kärlek finns det ändå mellan människor. Synd att den inte får tränga in i maktens korridorer bara. "