Söndagsmorgonens promenad är min favorit. Trots att hunden inte får respons på sina entusiastiska buffar framåt nio-tiden då matte äntligen går upp ur sängen, är det helt knäpptyst ute när vi går en sväng. Som om den stora katastrofen kommit eller som om Sverige gubblag spelade VM-final. Äntligen lite uttrymme, äntligen lite tystnad. Inget motormuller hörs från motorvägen, inte en människa så långt ögat når. Klockan hade kunnat vara fyra på morgonen. Regnet strilar ner från en grå söndagshimmel, hunden morgonkissar och jag drar ett djupt andetag. Sådana stunder känner jag att: Västerbottens inland, varför inte?
Bortsett från tusen tankar kring min uppsats, tillvarons stora mysterium, döden och livet, andra människors närvaro och frånvaro, och nervositet inför ett stort besked jag får imorgon, så har jag det väldigt väldigt bra. Tur att jag ändå har lite besvär som balanserar upp.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar