Lefty och jag

När jag var tio år var min klass ute i skogen med fröken. Vi skulle titta på spår i snön, dricka saft och elda. Jag hamnade i eldgruppen och skulle sålunda tälja lite stickor till brasan. Det säger sig självt att överlämnandet av en kniv till en tioåring kan sluta lite hur som helst, vilket det också gjorde. Ett djupt djupt snitt i vänster ringfinger och ett nästan lika djupt i lillfingret. Buss iväg till akuten och sy ihop de nerver som strukit med. Sedan dess har det stackars fingret aldrig riktigt repat sig, jag tänker sällan på det men jag går runt med en ständig sockerdricka och nerver som reagerar väldigt surrealistiskt i det arma ringfingret. Får jag en smäll, om än så försiktig, på ärret gör det så förbaskat ont. Nu såhär tio år senare kom jag plötsligt till insikt om något av betydelse. Hur ska jag någonsin kunna bära en ring på det fingret utan att vrida mig i plågor var gång ringen slår i något? Inte för att jag hyser en alltför intensiv vurm för tvåsamhet i ett kärnfamiljselände, men ändå. Tanken gäckar mig. Kanske kommer jag få tatuera mig pannan för att intyga att jag minsann inte är en herrelös böna när den dagen kommer? Den som lever får se.