Joe och den stora läskiga världen utanför där man inte får vara till besvär

Som kulturarbetare får man utstå de mest skrämmande fasor. I veckan var jag till tryckeriet för att trycka upp vernissagekort inför den stundande utställningen. Phett läskigt, och trots att jag kämpade så svetten rann för att vara myndig, bestämd och viljestark cyklade jag därifrån med en bestämd känsla av att ha blivit lurad på en tusenlapp. Suck. Om jag inte varit en sådan mespropp hade jag haft korten i handen nu och antagligen bestämt hävdat att dessa kort är av undermålig kvalité, "gör om gör rätt!" och "inte en chans att jag tänker betala fullt pris när ni inte gjort erat jobb ordentligt". Istället mumlade jag något om att "mähäääää, ja int brinner det i knutarna här inte, så innan veckan är slut vore ju bra..." när den vansinnigt dryga tryckerimannen som inte tog mig på allvar suckade och sa att han skulle kunna fixa korten till dagen efter. Vi får se hur det blir. Suck.