måndag 10 maj 2010

Spektakulär dag

Vi fick keso till frukost och redan där började jag misstänka att standarden på den här dagen skulle bli något utöver det vanliga. Med den starten kände jag mig redo att ta tag i mitt liv och ringde mitt gamla kneg för att utröna huruvida jag får slita i mitt anletes svett där i sommar. Det fick jag, och de blev förvånade över att ingen hade hört av sig till mig för att berätta det, så självklar var jag tydligen för dem. I glädjen över att plötsligt ha en framtid efter skolavslutningen ringde jag sedan och läxade upp tryckeriet som lovat att leverera vernissagekorten förra veckan, men inte gjort det. De sa att de haft maskinhaveri men att det borde vara ordnat tills imorgon. Jag var sjukt tuff och sa att om inte korten blir klara imorgon ser jag mig om efter ett annat tryckeri (så det blir väldigt komplicerat om jag tvingas verkställa mitt ultimatum eftersom tryckerier inte är särskilt frekvent förekommande i denna värmländska håla.)

Efter den triumfen inmundigade jag glatt falafel, måndagar är numera vegetariska på skolan efter elevrådets hänvisning till vår miljöprofil, och förutom några militanta köttarianer är initiativet väldigt populärt. Jag genomförde en liten enkät på internet om situationen för kristna HBT-personer, och sedan sopade jag mattan med mina skolkamrater i vändtia och hjärter sju i matsalen under kafferasten.
Strax efter min trehundrade seger ringde telefonen. Det var en journalist från Sveriges Radio som undrade om jag ville ställa upp på en intervju angående enkäten jag fyllt i någon timme tidigare. Jag fick dra hela min livshistoria och troshistoria (nu har jag bott i västsverige lite för länge, ordvitsar börjar bli sanslöst roliga). Om hur det är att vara flata i kristna kretsar och kristen i HBT-kretsar. Berättade om alla ljusa stunder och mörka stunder, och fick kasta både skit och rosor på de som kastat skit på mig. Hade ingen aning om att jag var en så outömmlig källa av reflektioner, åsikter, visioner, kunskaper och erfarenheter kring ämnet. Blev överraskad av allt som bubblade upp, all skit jag stått ut med och hur jag vänt allt till min fördel. Om att bli uppmanad att vara diskret. Om att bli uppmanad att brinna i helvetet. Att jag varit 16 år en gång i tiden och stod ut. När jag och journalisten tackat hejdå satt jag i vårsolen en liten stund. Och kände mig så förbaskat stolt över mig själv.

2 kommentarer:

sesskan sa...

Jag är också stolt över dig :)

northofsweden sa...

Tuffing. Kan man lyssna på det där nånstans på nätet, tro?