Istället för att stanna kvar i den här förplytade staden lånade jag pappsens bensinslukande vrålåk med automatväxel och V8motor och for ut i skogen. Hunden och farmor följde med. Tyst susande tallskog, rödstjärtar som ängsligt kvittrar i trädkronorna och endast myggornas surr om nätterna är som balsam för min hittills rättså porösa själ. Tack och lov verkar den här sommaren vara den pisskallaste i kvinnominne, så inga störande grannar till farmors lilla stuga syntes till. När jag inte roade mig med jycken i skogen satt jag med en tekopp i solen och skrev i anteckningsböcker med en mycket eftertänksam min, som en riktig skribent. Så länge som utställningen hänger uppe låter jag måleriet vila lite, så jag har börjat skriva. Ordentligt. Skriver om det jag hittills lärt mig och försöker summera till någon form av sammanhängande sörja.
Nu är jag i stan igen, och har ätit glass med en vän som jag inte fullt ut anat varit mig så kär. Jösses Amalia, de ploppar upp som svampar ut marken de här fina snubborna och vete sjutton vad jag gjort för att förtjäna dem.
Min semester i skogen har fått min livslust att komma åter. Så jag kavlade upp ärmarna, plockade, dammsög, piskade mattor, dammade, skurade och fejade, och under allt damm och bråte fann jag helt överaskande... mitt rum.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar