Crescendo

Jo serru, jag gjorde det. Jag gjorde det faktiskt, och fort gick det! Endast två dygn tog det att fatta det oåterkallerliga beslutet (en typ av beslut jag helst inte fattar överhuvudtaget), och kanske hade jag i hjärtat bestämt mig på en halv kvart. Så ja ba tog mig i kragen, stövlade in till rektorn och sa ett sanningens ord. Några ord jag använde mig av "har funderat på", "sluta", "hoppa av", "javisst det känns jättetråkigt men jag tror ändå att det är rätt beslut", "prestationsångest" och "den stora meningslösheten". Aja, finito helt enkelt. Morsning och goodbye! Milda makaroner, är JAG en sådan som slutar? Som ger upp? Som kastar sig ut i ovisshet utan en plan B? Jomensåatt det är jag! Eller egentligen inte, idag, min första dag som arbetslös dagdrivare (dock har jag jobbat häcken av mig sedan 7 imorse med papper, csn, telefonsamtal, jada jada) ringde jag en kär vän i vild panik och berättade vad jag hade gjort, och det där "morsning och godbye" fattade hon som "jag sticker till Dubai". Men nu när jag är arbetslös (ja just det, ARBETSLÖS, peka och skratta ni bara) har jag plötsligt all tid i världen att lära mig prata långsamt och tydligt i telefon. Om jag får jobb har jag kanske råd att gå till en logoped. Men nu är jag alltså arbetslös, och uppfylld av en förväntan, glädje och spänning som bara en osnuten åttiotalist från övre medelklassen kan uppbringa vid det tillståndet.