Long time, no see

Mina dagar är så fruktansvärt långa. Mitt jobb skulle kunna kallas stillsamt, men prova själv att sitta blixt stilla i 25 minuter. Inte stillsamt. Och sedan i ytterligare 5x25 minuter. Bara dina egna tankar som enda sällskap. Knäpp. Det är det jag blir. Började gårdagen med att krama ett träd. Trädet gav mig svar på mycket, blev väldigt förvånad. Det vajade bort mina bekymmer och suckade åt mig, håhå jaja, det är mycket med det jordiska... Kände mig som en ny människa när jag hoppade upp på cykeln igen, cyklade till jobbet, igen. Cyklar precis överallt i stan just nu, för att det är billigt, och för att jag föredrar att ha makten över min egen förflyttning, de där spårvagnarna kör ju lite på sina egna villkor. I min enfald trodde jag ändå att det här skulle bli min första vår på fyra år utan en flytt, framtidsångest och tiden som en faktor som puttar en närmare och närmare avgrunden, men tji fick jag. Världens finaste sambo fick jobb långt bort i tjottahejti, så engelsktalande minikollektivet löses om två veckor. Deppig kan jag ju bli för mindre. Bostadslös, romanslös och porös cyklar jag flera mil om dagen, mina lår borde bli till stål men jag blir bara tröttare och tröttare. Gömmer mig i en lägenhet vars katter jag ser efter den här veckan, och tar promenader i skogen där en av katterna försvunnit. Ropar, letar, rycker till så fort ett litet blad rör sig eller någon snorkuse piper till i näsan när jag andas. Att ropa efter en försvunnen katt måste vara något av det sorgligaste en kan ta sig för.