Hon den dära Bell Bell

Tillbaka på framsidan, tillbaka i minikollektivet som äntligen fått tillbaka internet. Vovvehunden lämnade jag kvar där på mitten i Medelpad, och det känns lite tomt. För hunden är så himlarns mysig att ligga och gosa med på morgonkvisten när man är exakt såhär snygg. Jag kommer aldrig hitta en hund som Bella igen. Never ever, jag är lyckligt lottad som fått lägga vantarna på detta missfoster till retriever, men på gott och ont är ingen annan flat lika trög som hon. Lika cool. Lika klok. Lika feg. Lika trofast. Lika skeptisk. Lika lat. Lika älskvärd. Lika gosig. Lika alldeles alldeles underbar. Nu haglar det i den här västsvenska stan, och jag ska nog ta mig en promenad trots att jag egentligen inte behöver eftersom jag, till skillnad från Bell Bell, kan göra alla mina behov inomhus.