Till min fina lekamen

Nuförtiden pratar jag ganska mycket kropp, mest på grund av mitt jobb. En av de bästa sakerna feminismen fått mig att inse är att uppskatta det här fodralet jag svassar omkring i. Tänk om någon kunde berättat för mig lite tidigare hur livsviktigt det kan vara att teoretisera kring kropp, kön och blick. När jag var 14 bast var jag slank som en vidja, hade hy som en persika och inte ett daller eller vilsekommet hårstrå så långt ögat kunde nå. Ändå tyckte jag att jag var helt vansinnigt tjock och ful, vissa dagar vågade jag inte ens gå ut. Jag skrev listor i mina dagböcker på allt jag ville ändra och funderade på hur länge jag skulle behöva spara min veckopeng innan jag skulle ha råd att skära bort allt fult, fett och äckligt. Jag kunde äta två nävar rivna morötter och en näve ris till lunch ändå upp i gymnasiet. Jag hade 28 i jeansmidjan men var övertygad om en mindre rövs betydelse för min personliga lycka. Levde alltid med ett hopp om framtiden, då jag skulle ha tuktat mig snygg.

Idag vet jag inte vad jag har för jeansstorlek. Jag rotar fram mina kläder ur mina bröders och vänners garderober, ibland ur containers. Jag älskar att känna mig ful på bussen, jag tänker att jag uträttar stordåd när vilsekomna gymnasister stirrar på de minimala tussarna i mina armhålor, skrattar utan att tänka mig för om det passar, satsar stenhårt på att peppa kvinnor och aldrig kritisera fittfödda, vissa dagar luktar min svett så gott att jag inte vill ha näsan någon annanstans än i armhålan, jag älskar när min mage är rund och mätt, jag älskar när jag går och tränar för att bli stark som en oxe och inte springer runt i kaloripanik. Jag älskar att inte längre vara reducerad, jag älskar att jag har blivit människa igen.