Joserru.

"For a woman to change her appearance for the sole purpose of "looking more like a woman" ougt to be as silly as dressing up your dog like a dog."

Till min fina lekamen

Nuförtiden pratar jag ganska mycket kropp, mest på grund av mitt jobb. En av de bästa sakerna feminismen fått mig att inse är att uppskatta det här fodralet jag svassar omkring i. Tänk om någon kunde berättat för mig lite tidigare hur livsviktigt det kan vara att teoretisera kring kropp, kön och blick. När jag var 14 bast var jag slank som en vidja, hade hy som en persika och inte ett daller eller vilsekommet hårstrå så långt ögat kunde nå. Ändå tyckte jag att jag var helt vansinnigt tjock och ful, vissa dagar vågade jag inte ens gå ut. Jag skrev listor i mina dagböcker på allt jag ville ändra och funderade på hur länge jag skulle behöva spara min veckopeng innan jag skulle ha råd att skära bort allt fult, fett och äckligt. Jag kunde äta två nävar rivna morötter och en näve ris till lunch ändå upp i gymnasiet. Jag hade 28 i jeansmidjan men var övertygad om en mindre rövs betydelse för min personliga lycka. Levde alltid med ett hopp om framtiden, då jag skulle ha tuktat mig snygg.

Idag vet jag inte vad jag har för jeansstorlek. Jag rotar fram mina kläder ur mina bröders och vänners garderober, ibland ur containers. Jag älskar att känna mig ful på bussen, jag tänker att jag uträttar stordåd när vilsekomna gymnasister stirrar på de minimala tussarna i mina armhålor, skrattar utan att tänka mig för om det passar, satsar stenhårt på att peppa kvinnor och aldrig kritisera fittfödda, vissa dagar luktar min svett så gott att jag inte vill ha näsan någon annanstans än i armhålan, jag älskar när min mage är rund och mätt, jag älskar när jag går och tränar för att bli stark som en oxe och inte springer runt i kaloripanik. Jag älskar att inte längre vara reducerad, jag älskar att jag har blivit människa igen.

Dam.. dam.. damdamdamdam... (hajen alltså. eller om det nu var en gädda)

Här bloggas det glest men levs desto mer, tack och lov! En sak jag är glad över är att jag tenderar att vara en social gädda. Ser jag en liten facebookinbjudan sprattla i vassen är jag inte sen att rusa fram och så ba GLUFS! Oavsett om jag inte känner en människa på eventet, eller om jag egentligen bara vill ligga i sängen med lilla datorn Våfflan och slösurfa. Igår hamnade jag i ett stundentrum med ett gäng queers från Boden, idag ska jag på två kollektivsammankomster som en social joker och i veckan var jag inte sen att tacka ja till myskväll. Men den personen kände jag i och för sig lite sedan innan, en gång sprang vi på varann på stan och tog en spontan svindyr sallad. Vi drack te. Och kollade på film.
Nästa vecka blir så himlarns rolig, även om jag redan tröttnat på regnbågsflaggorna kring Avenyn, men så blir det ett dansade utan like och runtspringade på en miljon föreläsningar. Nu ska jag klistra ihop ett tajt schema så jag hinner med både trans-workshops och queertango och polypanelsamtal. Jag säger bara en sak. Även om engelsktalande minikollektivet lever sina sista dagar och dödsrycker i banankartongerna, så har jag plötsligt hamnat i en god tid. Saken alltså: yehej.

....och mer pepp!

Exakt varför jag står här och blir censuerarad av en syrén kommer jag berätta en annan gång. Kanske på... tisdag. Men glad är jag, ja jag är så rackabajsarns glad och känner att den här superdåliga årstiden kompenserar mig för sveda och värk nu, det första lilla steget är det största steget mot världsherravälde! Alltså det här megasuperdupermegaroliga som hänt... Och på måndag händer det mer grejjor! Och då har jag antagligen skrivit på kontraktet till mitt nya lilla boende och sen ba... HURRA!

Pepp!

Banankartongerna invaderar lägenheten och jag jobbar bara två pass den här veckan. Märkligt. Katterna är lämnade åt sitt öde och återigen har jag gått igenom den där processen med kollektivintervjuer med te som aldrig svalnar tillräckligt för att hinnas drickas. Häromveckan var jag på min första lägenhetsvisning, den skruttigaste lyan i kvinnominne. Jag är inte den som är den, faktum är att min naturliga instikt till hygien är rättså obefintlig, men jag fick ändå känslan av att den förre innehavaren inte gjort annat än stekt bacon i 4000 år och aldrig torkat bort flottet efter sig. Nåväl, när jag panikringde Pärlan efter visningen lugnade hon mig och sa att allt sånt går att ordna om läget och hyran var rätt. Vilka kloka vänner jag har. Jag fick inte den väl impregnerade bostaden, och jag blev nästan glad. Jag tror att jag bor någonstans nu. Mm, jag tror det. Men vill gärna skriva på någon form av kontrakt innan jag outar mig. För att fira gick jag ut i skogen. Kramade träd, herregud vilken syssla, typ den bästa. Sedan lekte jag i skogen! Det har jag inte gjort på 10 år. Jag drog runt ris, pillade in barr i skrymslen på döda tickor och byggde små barriärer som jag hoppade över. Tjofaderaraj! Och på fredag är det Bugg Illegal! Åh jag har peppat sedan september! Pepp!

Rastat hjärnkontoret på en ny promenadrunda

Häromdagen var jag i Domkyrkan, from som jag är, och lyssnade på ett panelsamtal om etik. Fast det handlade mest om respekt. Min hjärna blev så himla glad. Jag riktigt kände hur den bara sträckte på sig och stönade av njutning, som om slemklumpen inte fått röra på sig på evigheter, den släpptes ut ur den skumma ladugården och skuttade ut på grönbete, det ploppade upp en massa nya tankar som göt olja i mitt gamla maskineri, och jag tänkte tankar som jag inte tänkt förut! (vilket jag saknat, jag skyller på mitt jobb där samma tankar går runt runt runt dagarna i ända) Så nu är jag en lite frommare bloggare. Hoppas jag. Ännu frommare kommer jag bli när jag vet vart jag ska bo om en månad, vet vad jag ska plugga och fått dansa lite granna.

Och just därför att jag kanske blivit lite muntrare och fått en mer peppad syn på livet än jag haft de senaste veckorna, kan jag läsa den här vansinnigt talande texten om hur jag känner det och bara skratta istället för att lägga mig ner och grina järnet av ilska. Snodd från Moa på Smaskigt Fakta.

"Jag ringde just 112 och skrek
- NI MÅSTE HJÄLPA MIG!!
- Ta det lungt ma'am, var är du någonstans?
- JAG ÄR I PATRIARKATET OCH JAG KAN INTE TA MIG UT, JAG KAN INTE ANDAS!!!!!
- Du måste försöka lugna ner dig nu, om vi ska kunna hjälpa dig måste vi kunna kommunicera
- MEN VAD SKA JAG TA MIG TILL KAN NI SNÄLLA BARA HJÄLPA MIG FÖR JAG ORKAR INTE, JAG ORKAR BARA INTE MED ALLT DETTA
- Fröken, får man fråga om du har haft psykiska besvär innan? Kan detta vara en panikångestattack?
- JAG ÄR DEN ENDA FRISKA HÄR, HAR DU SETT GUINESSREKLAMEN? HAR DU NÅGONSIN TITTAT PÅ TV? ELLER GJORT NÅGOT ALLS?
- Men LUGNA DIG! Har du testat jobba som ölbord? "

("Jag är den enda friska här." Hå hå hå hå...)

Update och längst ner finns det godis!

Som en hjälte ur en svartvit film från 30-talet med tarvliga effekter klev jag ut ur snåren, och där i famnen bar jag den bortsprungna katten. Med mina långa ben gick vi hemöver, mot torrfoder, fästingplockare och kattlåda.

Idag åkte jag tre varv i Göteborgshjulet med sambosarna och en amerikansk forskare. Med på färden fanns också en såndära man och en tjej från Slovakien, jag upplyste henne genast om att jag inte var en liten fjäril (den enda fras jag minns på slovakiska). Forskaren skrattade jättejättehögt och sedan beordrade hon oss att leka med piprensare, vi skapade modeller av stressade celler, låtsades vi. I kön upp till hjulet, jag går händelserna i förväg här, drack vi sojayoghurt direkt ur tetran och jag blev så rackarns inspanad av en brud i kakibrallor att jag höll på att smälla av.Ibland älskar jag total ickediskretion, i alla fall om en snygg tjej skriver i sin panna att hon vill hångla med mig. Roligt roligt.
Annars då? Jao, bostadsångest, separationsångest, ett "tack för att du sökte tjänsten men NEJ tack"-mail från jobbet som ringde för tre veckor sedan för att bekräfta att jag skulle få jobba = förvirring, en icke inlämnad biblioteksbok och så en massa män som strosar omkring på cykelbanorna, de verkar inte alls vara rädda om sina arma mansrövar när jag kommer cyklande i full fart. Pling pling, plingar jag, där fick ni så ni teg. Jobbet: Bra. Den här veckan har jag fått ha kläder på mig, OCH lyssna på musik.

Och det här; ja vad bra! Himlarns skitbra! "När kuken har råkat växa in i huvudet och idioti därför förväxlas med moral". Skriver gladeligen ut rubriken så alla dessa vilsa googlare får sig något matnyttigt idag.
Edit: Det handlar om abort, kvinnans rätt till kroppen och "män"* som "tycker" saker om det, för er som brukar vara skeptiska mot att klicka på länkar innehållandes könsord.

*uttala ordet "män" som om du äter bajs.

Long time, no see

Mina dagar är så fruktansvärt långa. Mitt jobb skulle kunna kallas stillsamt, men prova själv att sitta blixt stilla i 25 minuter. Inte stillsamt. Och sedan i ytterligare 5x25 minuter. Bara dina egna tankar som enda sällskap. Knäpp. Det är det jag blir. Började gårdagen med att krama ett träd. Trädet gav mig svar på mycket, blev väldigt förvånad. Det vajade bort mina bekymmer och suckade åt mig, håhå jaja, det är mycket med det jordiska... Kände mig som en ny människa när jag hoppade upp på cykeln igen, cyklade till jobbet, igen. Cyklar precis överallt i stan just nu, för att det är billigt, och för att jag föredrar att ha makten över min egen förflyttning, de där spårvagnarna kör ju lite på sina egna villkor. I min enfald trodde jag ändå att det här skulle bli min första vår på fyra år utan en flytt, framtidsångest och tiden som en faktor som puttar en närmare och närmare avgrunden, men tji fick jag. Världens finaste sambo fick jobb långt bort i tjottahejti, så engelsktalande minikollektivet löses om två veckor. Deppig kan jag ju bli för mindre. Bostadslös, romanslös och porös cyklar jag flera mil om dagen, mina lår borde bli till stål men jag blir bara tröttare och tröttare. Gömmer mig i en lägenhet vars katter jag ser efter den här veckan, och tar promenader i skogen där en av katterna försvunnit. Ropar, letar, rycker till så fort ett litet blad rör sig eller någon snorkuse piper till i näsan när jag andas. Att ropa efter en försvunnen katt måste vara något av det sorgligaste en kan ta sig för.

Hon den dära Bell Bell

Tillbaka på framsidan, tillbaka i minikollektivet som äntligen fått tillbaka internet. Vovvehunden lämnade jag kvar där på mitten i Medelpad, och det känns lite tomt. För hunden är så himlarns mysig att ligga och gosa med på morgonkvisten när man är exakt såhär snygg. Jag kommer aldrig hitta en hund som Bella igen. Never ever, jag är lyckligt lottad som fått lägga vantarna på detta missfoster till retriever, men på gott och ont är ingen annan flat lika trög som hon. Lika cool. Lika klok. Lika feg. Lika trofast. Lika skeptisk. Lika lat. Lika älskvärd. Lika gosig. Lika alldeles alldeles underbar. Nu haglar det i den här västsvenska stan, och jag ska nog ta mig en promenad trots att jag egentligen inte behöver eftersom jag, till skillnad från Bell Bell, kan göra alla mina behov inomhus.