Ack, finns det något i denna värld som är så fruktansvärt tärande på psyket som en bråkig symaskin? Det kunde man kunna utnyttja när man dömde kriminella element till botgöring, resonerade jag och Norsson fram senare under kvällen, vem skulle inte rysa av skräck inför 120 strafftimmar med en bångstyrig symaskin med trasslig undertråd? Jag skulle personligen bli ytterst laglydig.
Att gå på bio en gång i halvåret är rätt lagom, och jag slog mig ner tillsammans med ovan nämnda vän i en djupröd mjuk bioskapelse (alltså, vi tog en var och de var faktiskt trevligare än de på Livskraft som gav tygsmak). Vi skulle alltså se Arn. Efter att innan ha läst flertalet dräpande recensioner fulla av resonemang som jag brukar ta till vid en extremt dålig film var mina förväntningar på minimum, när ljuset släcktes hade jag ett lätt hånflin på läpparna och jag hade ransonerat mina fyra dumle så de skulle räcka filmen igenom. Men. Jag blev förvånad gång på gång. Jag tyckte faktiskt att den var bra. Riktigt bra skit. Enda problemet var kanske att jag höll på att drunkna i mitt eget dregel över Arns häst. En gång nörd, alltid nörd, och vem kan motstå den frambensaktionen och en så markvinnande galopp? Inte jag i alla fall. Aaahh....
1 kommentar:
Personligen tycker jag att hästen borde fått mer utrymme i filmen. Dessutom hade de cirkus 30 sekunders ridlektion och sedan hoppade de tills han kunde rida. Jag ville ju seeeee
Skicka en kommentar