Om att kvalitétsblogga

Jag lever som sagt i en illusion om att jag försöker driva en kvalitétsblogg. Alltså att mitt blaj ska kunna tillfredställa en allmän publik och inte bara mina närmaste som tycker jag är duktig på samma sätt som mamma tyckte att jag var duktig i trean när jag i bögigt många paljetter framförde Blinka lilla stjärna på fiol under min kära gamla lågstadieskolas elevafton.

Problemet är bara att hitta något intressant att bryderia sig om, man vill ju inte plastigt skriva om attitydproblemen i världen eller tappa fokus på kvalitétsbloggandet genom att skriva om varför min lila temugg numera är favoriten då jag inte ens tycker om lila, och varför jag ironiskt nog inte har en enda kopp som är vinröd eller svart. Mycket märkligt. Allt det här hann jag tänka under min lilla privata stund i ett litet privat rum där man inte gör mycket annat än att sitta och vänta på att det ska skvala färdigt. Detta antagligen orsakat av att min lila tekopp är rymdmässigt väl tilltagen.
Jag hann också reflektera lite över att min hund pallrade sig in i denna kaklade lilla låda undrandes varför matte inte befann sig i hennes omedelbara närhet för att klia hennes lagomt tilltagna stjärt, men jag insåg hursomhelst att jag inte stängt dörren. Jag har under hela min uppväxt blivit rosenrasande över frimodiga människor i min närhet som inte brytt sig om att stänga Dörren, och insåg att jag blivit en av dem.
Men jag stänger faktiskt dörren, det bekräftas av andra tvivelaktiga toavanor, nämligen att jag ofta knäpper upp skärpet utanför, och letar reda på lampknappen efter att jag stängt och låst om mig. En vacker dag kommer det gå illa. Många är de sätt som man kan söka spänning i vardagen.