Det är väldigt tragiskt, jag vet, men jag kan liksom inte riktigt bestämma mig för vad jag mest mallig över; att tågbyten i Gävle är lätt som en plätt eller att jag tar mig runt i hufvudstaden för egen maskin smidig som en vessla. Fast det är inte så svårt, bas 1 är mammas rum i Solna som jag blivit uppriktigt förtjust i, och bas 2 är Kreatima vars penselutbud borde klassas som pornografi. I alla fall för folk som heter Joe. Skulle man fövilla sig helt och hållet man alltid placera sin smäckra bak på Muren och inta en svindyr cheesecake. Som faktstiskt var godare den här gången, fyllningen var slätare och botten var mörare.
Det är en speciell känsla när man anlänt. Hela vägen från T-centralen till Karolinska (eller KS som man säger om man är riktigt insyltad i geggan) log jag som en annan mentalpatient, bara för att jag blir på fruktansvärt gott humör av att leka vild och fri utan ett enda begränsande staket i sikte. Det är något väldigt speciellt och lite fjällvandringslikt med att ha livet i en ryggsäck, lunchen består av två äpplen och en nötkräm, och gatubelysningen är sådär horribelt vacker i gamla stan så man känner sig som en blödig turist. För blödig är jag inte alls, nejdå, himlen brukar trilla ner innan jag tar till tårarna. Men å andra sidan lever vi liksom ständigt i troposfären, vilket i sin tur innebär att himlen går ändå ner till marken. I alla fall är det nog så kring In Hate We Trust.
Jag tror faktiskt jag såg Jonas Gardell vid en mack på söder. Ja, Stockholm är sannerligen miraklernas stad, för två och ett halvt år sedan blev jag kär och under den här visiten hittade jag faktiskt ett par skor. Det är ett under i sig eftersom skor i allmänhet är vansinnigt fula och skomodet i synnerhet verkar vara någon slags blanding av Malin Baryard och sånt som skulle kunna gå hem på Lash.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar