Så mycket tid, men vart tar den vägen...

Jag har ingen aning om vart mina dagar tar vägen, jag försöker göra allt jag borde för att få en dräglig framtid som inte innebär förmiddagstv och micropizza till lunch i soffan, men jag blir lika förvånad att en hel dag har gått varje gång jag nattar hunden. Jag har tidskomplex och kommer inte ur det. För meningslös tid kanske är uppbyggande tid, och meningsfull tid märks inte om tre år och ingen kommer någonsin belöna mig för att jag går upp en halvtimme tidigare. Även om jag skaffar skor med kardborre, kör fiskpinnarna i brödrosten och joggar hem från Friskis för att spara tio minuter så är det inte så att jag vid livets slutskede kommer få ett kuvert med resttid. Grattis, du har sparat in fyrahundrasextiotre minuter genom effektivt leverne, spendera dem väl! Just det.
Vad ska man göra av sin tid, man har massor. Fast den går allt vad den orkar, och är det slut så är den oåterkallerligt slut. Och då står man där med skägget i brevlådan, oavsett om man ångrar alla de timmar man slängt ut på dåliga filmer, tåpilleri och sovmornar. Eller föresten, det där med tåpilleri är faktiskt riktigt kul, att fila fötterna så det snöar ger en viss tillfredställelse och häromdagen upptäckte jag att det finns en krater i min stortå. En liten markant grop, som om en finne bott där ett tag och sedan teleporterat sig bort och lämnat just en krater. Märkligt.
Sånt har man tid med om man sitter hemma med fel i systemen, streptokocker står överst på listan av skäligen misstänkta baciller även om tanten på vårdcentralen hävdade att mina prover såg okej ut. Pfft, jag hör hur de små bacilluslingarna fnissar. Pfft. Pfft. Och host.