Dagen började dåligt innan den ens hade börjat med en drös mardrömmar som framkallade samma obehag som spybloddrömmar, men jag väcktes tackochlov av en skrikande väckarklocka. Snön som nu märkligt ligger i en litet täcke gör min hormontokiga hund överlycklig, medan jag hamnar på ungefär samma ställe på en inverterad emotionell skala. Grejjen med snö är att den på senare tid blivit som ett tvättmedel, den tycks lösa upp mina beläggningar och släpper fram en massa skit rakt ut i mitt lymfsystem. Andra lymfsystem som jobbar på högvarv är såna som tillhör familjemedlemmar, vilket resulterat i ett evigt kollektivt vojjande och gnällande, även ett ständigt förbannat gnälleri på mig eftersom jag är frisk. Jag förstår inte heller logiken, men antingen är jag oduglig för att jag inte verkar tycka att baciller är jordens medelpunkt eller så tar jag inte mitt ansvar genom att springa runt med ljummet kranvatten och Ipren dagarna i ända.
Kanske är jag en känslokall trälåda, men jag ser ingen som helst anledning att gå och tycka synd om folk. Speciellt inte hypokondriker, gnällspikar och sådana som helt uppenbarligen kommer bli återställda. (dock ska inte syndomtyckande förväxlas med empati) Det finns inget som är någotsånär konstuktivt med att gå omkring och tycka synd, snarare tvärtom. Redan de gamla grekerna tyckte att allt barkade mot gnälleri.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
De ä rätt stil=). Sympati (som inte ska förväxlas med empati) för hypokondriker är på tok för vanligt. Ä i en klass full me dom. bra att det finns några friska människor kvar =)
Skicka en kommentar