Vedi vini vici

Få är de som undgått min hängivenhet till min hund. Bellabing är min bitch of doom, min tjockis och mitt lilla snuttigull. Många gånger har jag flytt festliga och sociala sammankomster för hennes skull, många gånger har jag tagit långpromenader i hällregn och ibland har hennes försök till att visa uppskattning slagit slint. Tillochmed när hon rullade sig i det som avloppsrensarbilen hade läckt ut på gatan kunde blott en blick från hennes gulbruna ögon smälta mitt hjärta som en glass i en bastu. Men... Imorse var jag inte nådig.

Det finns något som i folkmun numera kallas Teofil-korv. Delikatessalami som sålts i ofattbara mängder till ofattbara priser till pensionärer som inte visste bättre. En dryg decimeter av denna mytomspunna korv hade, antagligen av en pensionär som nu vet bättre, kastas ut genom ett fönster och landat på gräsmattan utanför huset där den djupfryst i väntan på bättre tider. Bella hittade den innan de bättre tiderna.

Hur får man en retriever att släppa något ätbart och ofattbart äckligt? Armstyrka, vilja och domedagsmorrande stämband är inte så effektivt som man kan tro. Hursomhelst, jag plockar upp hundbajs och bär runt med det i en liten påse minst en gång om dagen utan problem, men att slita och dra i planetens äckligaste livsmedel i arla morgonstund var sjukt äckligt, jag trodde att jag skulle kräkas flera gånger om. Men skam den som ger sig, tillslut segrade rättvisan och korven flög all världens väg, och här sitter jag fortfarande illamående och funderar i förtvivlan hur man avlägsnar den groteska odören från mina förr så oskuldsfulla vita yllevantar. (nej, jag stoppar inte in mina oskyddade fingrar i en retrievermun där något ätbart befinner sig.) Bella kommer hursomhelst inte få någon puss idag vill jag lova.